Kort historik över Kilsbergens Hembygdsförening.

Föreningen bildades 23 april 1995. Anledning var att det gamla missionshuset i Nytorps byn skulle säljas av Närkes Kils missionsförsamling.

Några entusiaster från byarna Filipshyttan och Nytorp tyckte då att det var synd att inte ta till vara huset på något sätt. Huset borde bli kvar i byn, bönderna i byarna hade en gång skänkt både tomt och byggnadsmaterial till missionsförsamlingen.

Vid ett stormöte med intresserade beslöts att bilda en hembygdsförening. Från det ursprungliga priset, 150.000 kr prutades till 75.000 kr, 50.000 kr betalades kontant och resten räntefritt på fem år.

Den ursprungliga invigningen var juldagen 1890, hembygdsföreningen hade ny invigning 1 augusti 1995.

För att klara alla amorteringar var vi dock tvingade att ha en hög medlemsavgift, 400 kr per familj, som nu är sänkt till 300 kr. Som bonus har då medlemmarna fått hyra lokalen till ett lågt pris vilket har utnyttjas av många.

Hembygdsföreningen med bygdegården har också infriat förväntningarna, hembygdskänslan har förstärks, bättre kontakt mellan Nytorp i Närkes Kils församling och Filipshyttan i Tysslinge församling samt bättre kontakt med alla sommarboende.

Medlemsantalet har under dessa år varit ständigt ökande, trots den höga medlemsavgiften och uthyrningen har också ökat, både privat och till andra föreningar som hyr in sig för mötes eller kursverksamhet.

Föreningen är ansluten till Hembygdsförbundet, stödjande medlem i Kilsbergsfrämjandet och medlem i Örebro föreningsråd. Föreningen har också ett nära samarbete med Svansjön Tysslingen, vi samarbetar på flera sätt, bra för oss båda.

Under dessa år har vi, när ekonomin tillåtit, moderniserat köksavdelning samt delvis nya golv.

När vi nu har planerat att modernisera med en WC så är det mycket efterlängtat, många tycker inte det är trevligt med torrtoa. Ett kapprum är också behövligt, lokalen kan utnyttjas bättre då.

Detta är etapp 1, ombyggnad av övervåning och bättre sammanträdesrum får vi ta senare.

Något som saknats har också varit en p-plats, vi har tillfälligt fått använda en del av åkermark tillhörigt Frösvidals gård, eller varit tvungna att parkera på vägen. Nu har frågan lösts genom att närmaste granne, lantbrukare Leif Troëng, upplåter mark omedelbart utanför bygdegården som p-plats

 

 

 

 

FILIPSHYTTAN.

Namnet har troligen kommit efter Hertig Karls (sedermera Karl IX) son, Karl Filip.

En ansats till hytta omnämnds i vissa skrifter redan år 1580, hertig Karl var då drivande att det skulle anläggas en hytta. Den blev då ganska kortlivad, tillsammans med flera andra småhyttor så lades den ned efter en kort tid. Det kan kanske stämma då den inte nämns i någon hyttlängd som är daterad 1561. Den återuppstod dock i mitten av 1600 talet, för åren 1624 och 1634 finns antecknat att i Filipshyttan fanns det 4 bergsmän samt 4 torpare. Tyvärr finns inga anteckningar på antal blåsningsdagar samt mängd framställt järn. Hyttan blev nog inte så långlivad denna gång heller, på en karta från 1684 betecknas Filipshyttans hytta som nedlagd.

I boken om Lekebergslagen, utgiven 1935, nämns ej Filipshyttan som hytta men kallad ett "Kronobergsmanshemman" hörande till Moshyttan år 1661. Dit hörde även Ånneboda och Bjurbackens bergsmanshemman.

Moshyttan grundades år 1621, sista blåsningen var år 1800, eldhärjades sedan 1801.

Om skogen. Landshövding Mörner sade år 1760.

Filipshyttan - Garphyttan - Tolsboda, de kunde blåsa med egna kol, de har gott om skog.

Bjurbäcken finns med på karta daterad 1708, och kallas redan då för Bjurbäcken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nytorps by år 1831.

Laga skifte genomfördes i Nytorps by år 1831.

Det fanns då fyra fastigheter i byn. A, B, C och D.

A motsvarar i dag fastigheten som Leif Troëng äger.

Ägare år 1831 var Peter Ersson.

B ägdes av Lars Ersson.

C ägdes av Änkan Nykvist

D ägdes av Nils Olsson i Filipshyttan och var obebyggd.

Det fanns inga bostadshus v. Om landsvägen utom vid fastighet A.

Bostadshus hörande till B låg ö. om dalen.

Bostadshus hörande till C låg straxt Norr om fastighetsgränsen till D.

Skogsmarken till A hade markering för två hus vid Havregruvan, och namngett med "Malmtorget".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tvister om skogen redan år 1676.

Utdrag från Garphytteboken ang. en tvist om värdering av Norra Kanterboda.

"Vid förut omnämnd värdering av Norra Kanterboda år 1676 upptogs hemmanet till 600 d.k.m., varvid likväl undantogs ett skogsområde, som Michel på Filipshyttan hade inköpt och som skulle avvittras inom norra delen av Kanterboda skog. Den 19 juni 1677 lämnades inför tinget redogörelse för avrösning av denna skog. Av beskrivningen att döma fanns det inget tvivel om att berörda skog förut hade tillhört Norra Kanterboda. Icke desto mindre lades den nu under Filipshyttan.

Vid vintertinget år 1699 sökte Albrecht Hartman med stöd av lagbestämmelser om återvinning av avyttrade områden till den ursprungliga byn förvärva denna skogstrakt till Norra Kanterboda igen. Då tvisten gällde tvenne kronohemman hänsköt häradsrätten målet till landshövdingens prövning och avgörande. Då denne icke omedelbart kunde avgöra saken, lät han belägga skogsområdet med "arrest och seqvester". Målet fullföljdes sedan icke vidare utan en överenskommelse träffades mellan Albrecht Hartman och Michel Nilsson i Filipshyttan, enligt vilken den sistnämnde skulle äga rätt att "rensa skogen och uppkola vindfällen", varefter kolen skulle säljas till Garphyttan.

År 1726 kom skogsområdet åter inför tinget. Denna gång var det bruksinspektor Lars Hillström, som på Johan Sucks och dennes son vägnar åtalade Olof Michelsson på Filipshyttan för olaga handel. Han skulle hava kolat på Kanterboda skog och sålt kolen till Moshyttan. De tidigare överenskommelserna i saken hade tydligen då till största delen fallit i glömska. Olof Michelsson kände icke till någonting om överenskommelsen med Kanterboda, och då Hillström icke kunde förete någon bevisning, blev svaranden frikänd. Även frågan om att återföra den omtvistade skogen till Kanterboda kom på tal, men häradsrätten vidhöll samma uppfattning som ett kvarts sekel tidigare. Avgörandet i den frågan låg hos landshövdingen.

Ännu en gång drogs frågan om den omtalade skogen inför tinget. Den 13 mars 1762 hade Carl Ulric Uggla instämt alla ägarna till Filipshyttan med yrkande, att den år 1677 avrösade skogsmarken skulle återgå till sin ursprungliga bolby. Uggla åberopade kartan från 1707 och 1708. men då denna icke var domfäst, kunde den inte gälla som bevis. Filipshytteborna hade som sitt starkaste bevis företett 1677 års dom om rösläggning. På denna handling fanns en anteckning, att densamma hade företetts i rätten den 4 mars år 1699. Ingen av parterna hade nu reda på vad som hade tilldragit sig vid detta tillfälle, och rätten beslöt därför att uppskjuta målet för att svarandena skulle få tillfälle att taga reda på handlingarna från år 1699. Den 8 mars 1763 hade klarhet vunnits, att tvisten år 1699 hade hänskjutits till landshövdingens avgörande, men man svävade fortfarande i okunnighet om vad landshövdingen beslutat i saken. Den 14 mars 1764 hade ärendet kommit så långt, att rätten beslöt förrätta häradssyn på den omtvistade skogen. Och så kunde målet äntligen slutföras den 17 juli 1764. Skogen tilldömdes Carl Eric Uggla som innehavare av Norra Kanterboda hemman. Denne hade å sin sida överenskommit med Filipshytteborna att lämna dem en ersättning på 900 d. k. m.

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 1.

Jag skall här försöka återge lite av vad jag funnit i skrifterna om

FILIPSHYTTAN.

Namnet Filipshyttan har troligen kommit efter Hertig Karls (sedermera kung Karl IX) son, Karl Filip.

En ansats till hytta omnämnds i vissa skrifter redan år 1580, hertig Karl var då drivande att det skulle anläggas en hytta. Den blev då troligen ganska kortlivad, tillsammans med flera andra små hyttor så lades den ned efter en kort tid. Det kan säkert stämma, den finns inte nämnd i en hyttlängd från 1561.

Under första hälften av 1600-talet återuppstod den dock igen. I hyttlängder från 1624 och 1634 finns antecknat att det fanns 4 bergsmän samt 4 torpare. Tyvärr finns inga anteckningar om antalet blåsningsdagar eller framställt järn. Troligtvis blev nog inte hyttan så gammal denna gång heller, på en karta från 1684 betecknas Filipshyttan som en nedlagd hytta.

Om man läser i boken "Lekebergslagen", utgiven 1935, om de olika hyttorna så nämns Filipshyttan som ett "Kronobergslagshemman" hörande till Moshyttan 1661. Dit hörde även Ånneboda och Bjurbackens bergslagshemman.

Moshyttan som var en stor hytta, grundades 1621, sista blåsningen var år 1800, eldhärjades sedan 1801.

För att driva en hytta fordras det både ved och vatten. Ved fick man genom kolning i skogen. Det gick åt ganska stora mängder så att det fanns restriktioner hur mycket hyttorna fick blåsa. Det finns en notering i skrifterna, en landshövding Mörner hade sagt år 1760, Filipshyttan – Garphyttan – Tolsboda", de kunde blåsa med egna kol, de hade gott om skog.

Det fordras som sagt även vatten till att driva en hytta. Som det ser ut idag på platser där vi tror att hyttan låg ungefär, där finns det idag inte vatten så att det räcker för en hytta, men vi vet inte hur det såg ut på 1600-talet med vatten och bäckar. På gamla häradskartan från 1600-talet rinner Bjurbäcken inte ned till Frösvidal utan går direkt till Tysslingen. Vi är dock några som inte tycker att det kan stämma. Är det någon som har några konkreta idéer om hyttans placering och vattentillgången, hör av er.

Uppgifterna, årtal och liknande, har jag hämtat ur "Garphytteboken" och boken om Lekebergslagen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 2.

Jag har på den här sidan skrivit lite om Filipshyttan och även berört Moshyttan, men det finns många hyttor i vår närhet. En av dem är Blackstahyttan.

Namnet Blacksta och Blackstahyttan omnämnes första gången i bevarade dokument redan 1429. I en bergskattelängd från 1554 var namnformen Blackstahytton. Det spekuleras även att det förekom järnhantering redan under 1200-talet i Blackstahyttan. Järnframställning förekom visserligen redan omkr. 600-talet, men då var det uteslutande sjö– och myrmalm.

I skattelängderna går det att utläsa hur mycket järn som framställdes och hur mycket bergsmännen betalde i skatt. Skatten betaldes med "osmundar", små järnbitar. 1561 betaldes skatt värderad till 32 lispund järn vilket blev omräknat ca 240 kg och det var 800 st. "osmundar". Järn var ett förträffligt realvärde och dessa osmundar gällde faktiskt som ett slags mynt. Det var dock inga större mängder järn som framställdes. En bergmästare Oskar Norelius har beräknat att Blackstahyttan 1666 under 27 blåsningsdygn framställde 15 ton järn. Antalet bergsmän skiftade också, 1561 fanns det 7, på 1570 talet endast 4. Till Blackstahyttan räknades även bergsmän från Blackstatorp vilket är nuvarande Algutstorp. Det finns även ett Fegdetorp antecknat, var det låg är okänt, likaså Holgerstorp. Nytorp är med som ett nybygge år 1621, då omtalas även nybyggare vid Tomasboda och Bocksboda.

Nytorp och Bäcketorp kom lite längre fram i tiden att bedriva sitt hyttbruk under Ånnebohyttan, vilket vi vet nu låg vid nuvarande Gruvstensmossen utlopp.

I en skrift angående Lekebergslagen finns angivet år 1656 om Blackstahyttan, det är en gammal hytta, uppbyggd på skatteägor och med god tillgång på skog och vatten. År 1684 omtalas att hyttan har två hålldammar och att skogen är av växlande värde.

Verksamheten upphör dock år 1738, det kvarvarande hyttelaget förlade sina blåsningar till närbelägna Moshyttan. Orsaken till denna koncentration har uppgivits vara brist på vatten, få bergsmän och svag skogstillgång

Uppgifterna om Blackstahyttan har jag delvis hämtat från boken "Ett djärvt industriellt initiativ, Örebro pappersbruks aktiebolag och dess historia". Tryckt år 1951.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 3.

I förra medlemsbladet uppehöll jag mig vid Blackstahyttan, denna gång blir det lite längre upp i bergen. Nämligen till Karthälleö, och då har vi hamnat i Nora kommun. Inga vägar eller stigar går dit, vill man leta sig dit, skall man åka till St. Gäddtjärn och sedan gå rakt västerut. Vintertid passerar skidleden Lisselängen-Ånnaboda det gamla torpet.

Karthälleö omskrevs redan år 1689 och uppläts då som en gruvallmänning, tillhörande Mogruvan, det behövdes ved till gruvan. I Bergskollegie brev från 1689 omnämns ett på allmänningen anlagt skogvaktartorp. Om man ser tillbaka så var Kilsbergen ganska tätt befolkat, det fanns många torp i skogarna. Under senare delen av 1800 talet fanns det enbart under Dalkarlsbergs Gruv AB, 43 jordtorp och 13 hästtorp.

Den först kända brukaren av Karthälleö var Per Persson, han är antecknad som brukare år 1733, längre tillbaka finns ej uppgifter. Det första arrendekontraktet skrevs först 1830 och då var Anders Nilsson arrendator. I det kan man läsa att "arrendet omfattade torpet och så mycket där är inhägnat, samt tillhörande mossodling". Kontraktet gällde i fem år till en årlig skatt av 50 riksdaler. Denne Anders skall vi återkomma till. Det finns skäl att anta att torpet anlades på allmänningen som skogvaktartorp i samband med att Mogruvan erhöll rätten till skogen och att skogvaktaren avlönades av kronan. Senare, efter 1797, och särskilt efter 1830-talet kan man se att de boende var torpare, skogvaktare, gjutare, kolare och dammvakter. De tillverkade bloss och tjära, samt var gruvarbetare vid gruvan. Den siste brukaren var Per Oskar Almgren, han hade kontrakt 1901 – 1902 och då var årshyran 20 kr. Torpet raserades helt 1905 men denne Almgren flyttade tillbaka hösten 1908 då han röjde upp och byggde sig en koja/stuga. Almgren åberopade ett muntligt löfte att få bo kvar till sin död men det ville ej bolaget kännas vid så han blev instämd till tinget. Domslutet fick han ej uppleva då han avled före domen.

Den Ander Nilsson som jag nämnde tidigare var morfar till "Anders-Gustav", som har två ättlingar som är medlemmar i vår förening, nämligen Gustav och Gunnar Kilstam. Skogsintresset håller i sig.

Ovanstående uppgifter har jag hämtat ur en uppsats gjord av Bo Haglund och Per Dahlin. Hela uppsatsen finns i Bygdegården.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 4.

Så här på våren och tjällossningstider kan man försöka föreställa sig hur vägarna var i början på seklet.

I boken "Tysslinge, socknen som upphörde" av Harry Sjögren kan man läsa gamla protokoll från kommunalstämmor. Jag återger några exempel hur det kunde vara.

15 okt. 1903 heter det bl.a. "På grund av herr C.A. Cireus från Nerikes Kils församling ansökan om tillstånd att å vissa vägar inom distriktet få använda automobil hade konungens Bef.havare infordrat kommunalstämmans yttrande i ärendet". Stämman ansåg dock att vägarna inom distriktet var alltför smala för automobiltrafik, och dessutom var sådan trafik alldeles obehövlig inom Tysslinge socken, alldenstund man där hade järnväg att tillgå. Man beslöt därför att avslå herr Cireus ansökan.

14 juni 1910. Extra kommunalstämma hade inkallats med anledning av att bruksägarna Andersson i Holmstorp och Gustav Tidholm i Garphyttan hade anfört besvär över en resolution från Länsstyrelsen, vari sökt tillstånd att med automobil få befara vägarna i Tysslinge och Kil blivit avslagen. Efter livlig diskussion beslöt stämman enhälligt att avstyrka, då vägarna inom socknen var bygdevägar och sålunda alltför smal för automobiltrafik.

22 maj 1913. Konungen bef.havare hade tillåtit biltrafik på vissa vägar inom socknen. Kommunalstämman protesterade mot beslutet, därför att vägen på flera ställen är alldeles olämplig för dylik trafik på grund av sin krokiga beskaffenhet, höga vägbankar och djupa diken, vilket gör att den övriga trafiken icke blott genom automobilerna hindras, utan blivit farligt för liv och lem. En kommitté utsågs, som kunde uppvakta vägstyrelsen och söka få till stånd en breddning och rätning av de biltillåtna vägarna.

Man kan också läsa att den 24 mars 1914 så var vägen till den av vägstyrelsen upplåtna grusgropen mellan Filipshyttan – Garphyttan så dålig att den ej kunde användas.

Vad jag kan förstå låg den grusgropen där Kilsbergsvallen ligger nu.

Det är tur att utvecklingen har gått framåt och vägarna blivit bättre ?

 

 

Historiska sidan nr 5.

Jag skall denna gång återge en "reseskildring" nedtecknad 1944. Författare är signaturen "H", vilket är detsamma som Hibbert Lundvall, hembygdsföreningens äldsta medlem, 93 år.

Hembygden.

Vi komma från Örebro, Närkesmetropolen. Med buss fullpackad av folk ställdes färden västerut över Närkesslätten, genom socknarna Längbro, Eker och Närkes Kil. Mellan månghundraåriga alléträd, förbi herresätet Frösvidal och vidare in över Tysslinge sockens norra gräns rullar bussen. De vackra Kilsbergen, som i början av vår resa synts som ett blått band efter horisonten ligger nu grönklädda framför oss. Vi är vid resans mål, den lilla idylliska byn Filipshyttan, ligger här omgärdad av skog och berg. Genom byn slingrar sig landsvägen och invid den i djup dalgång, den porlande Bjurbäcken, vilket längre fram förenar sig med Göljebäcken, bildande en lite å som stilla flyter ut i den för sitt rika fågelliv omtalade sjön Tysslingen. Från byns centrum se vi runt om oss de små bondgårdarna med röda och vita byggnader, inbäddade i prydliga trädgårdar, samt en och annan nybyggd villa. Följa vi så en av de många vägarna som leda in i skogen och upp i bergen, finna vi där villor och sportstugor. Dessa är målet för många av bussresenärerna. Hit söka sig massor av fritidsfirande "örebroare" såväl sommar som vinter.

"Men de som är bosatta här i Filipshyttan och ej blott söka sig hit under fritid, huru få de sin inkomst?" frågar någon. Jo de flesta äro självägande lantbrukare, vilka sköter sina små gårdar mönstergillt varför de också, trots den lätta sandjorden som här är övervägande, få skördar vilka kunna mäta sig med dem som växa på mera bördiga ställen i Närke. De som bor i de mera nybyggda villorna äro sådana som ha anställning vid AB Garphytte Bruk, beläget ca 5 km längre sydväst. Denna fabriksrörelse har kraftigt bidragit till det allmänna välstånd so är rådande i trakten.

Detta var första delen av "reseskildringen", mer kommer i nästa nr.

 

Historiska sidan nr 6.

Fortsättning från förra bladet av Hibberts reseskildring.

Närmaste järnvägsstation är Latorpsbruk vid järnvägslinjen Örebro-Svartå och belägen 8 km i sydlig riktning. Men trots detta avstånd från järnvägsstation och stad - Örebro som är närmaste stad ligger ca 18 km bort – kan man ej säga att byn är vanlottad då det gäller samfärdseln eller är isolerad från yttervärden, bussar och bilar trafikerar ju dagligen landsvägen. Att här i Filipshyttan och dess omnejd även förr i tiden varit arbete, liv och rörelse, därom vittnar de lämningar och namn efter gruvor och hyttor som finns, t.ex. Havregruvan, Lönnegruvan, Moshyttan och Ymmningshyttan m. fl. Men det är många år tillbaka i tiden sedan den industri varav dessa platser fått sitt namn lämnade åt sina utövare.

Vid umgänge med Filipshytteborna finna vi att de äro gästfria och godmodiga samt visa ett glatt och obesvärat uppträdande även mot främlingar. Generation efter generation av fria och självhärskande herrar på sina små gårdar ha gjort de nuvarande inbyggarna till målmedvetna svenska medborgare, vilka fritt och utan bryderi diskutera och samspråka med vem det vara må. Religiösa,-nykterhets- och idrottsföreninger m.fl. bidra i hög grad till den allmänbildning som gammal och ung innehar, trots byns läge i en vrå bland bergen.

Ja detta som jag nu beskrivit är min hembygd och därför kanske betraktat med partiska ögon, varför ni, medpassagerare i bussen till Filipshyttan, själva få avgöra, huruvida jag överdrivit i ett och annat. Ett tror jag dock vi äro överens om: Var finner vi en bygd mer väl värd att beundra och älska än denna by vid Kilsbergens fot?

 

Historiska sidan nr 7.

Jag har tänkt lite på det här med gamla uttryck och beskrivningar på platser. Många av oss har inte en aning om vad många namn på platserna betyder.

Det finns några namn på platser i Filipshyttan som kan behöva förklaras och vara värda att bevara.

"Gatemun", vad står det för, jo bygatorna som utmynnar till stora landsvägen. I närheten av gatemun låg tidigare "ålekröken". Det var en krök på gamla landsvägen, det växte mycket alträd där och "ål" är gamla namnet på al. Vid gatemun började "västra gatan", vägen till Mattsa. Det konstiga var att vad jag vet så sa man aldrig östra gatan, då blev det "upp till byn". Är det ett minne av att gamla hyttan låg där ?

När vi för några år sedan fick ny och fin landsväg, nr 746, då försvann också "oxabackarna", det var två, från Filipshyttan mot Garphyttan sett, ganska jobbiga uppförsbackar. Men det gick bra att åka spark på vintern utför, det var bättre vintrar förr. Många nyinflyttade i Filipshyttan har reagerat på att inte varje hus har något namn. Det var inte så förr, man bodde i byn, husen fick namn efter dem som bodde där just då. Det var Axel Ers, Axel Karls, Hennings o.s.v. Ett av de få som hette något, men det låg i utkanten av byn, var Rävslätten, jag vet inte om det har varit särskilt gott om räv där. Till byn hörde också kärret, två små torpstugor där Kärraflickorna bodde. Deras närmaste granne var "lång Anders", Sedan fanns det lite olika namn på vissa åkrar. T.ex. Löta täppan, Hennings anunda. Könhagen var en åker som tillhörde Mattsagården. I grannbyn Nytorp var det samma sak, inga namn på gårdarna. Det var Hermans, Gustavsson och Troëngs. Där var också Kilstams såg belägen först. Det var säkert ganska trångt med sågen inklämd mellan dalkant och landsväg. Jag minns hur andra bilar fick vänta när "Smepojkarna" stod och lastade av timmer på vägkanten. Just dessa smepojkar hade en lastbil som en tid under kriget hade järnhjul på boggiehjulen. Det blev platta spår på grusvägen efter den när de kom med timmerlassen.

Ja detta var, kanske någon tycker, inte särskild gammal historia, men det är dock ca 60 år sedan.

 

 

Historiska sidan nr 8.

Den här sidan har en tendens att bli "färskare" för varje nummer.

Jag tänker nu passa på att efterlysa äldre handlingar, böcker eller nästan vad som helst från våra byar Filipshyttan, Nytorp, Blackstahyttan, Moshyttan, Frösvidal. Var låg t.ex. Ånnabohyttan? Inte vid Mattsa i alla fall. Var gick gamla malmvägen? Är det någon som vet?

Det är några av frågorna som vi i en liten studiegrupp som träffas i Bygdegården försöker få svar på. Vi vill försöka få fram så mycket som möjligt från våra hemtrakter. Vi vet att en del finns i Garphytteboken samt Pappersbrukets minnesbok, men vi vill få fram mera. Gärna gamla köpehandlingar, gåvobrev eller avstyckningshandlingar och gamla kartor.

Studiegruppen skall också försöka att forska om det fanns några torpstugor som i dag är borta och vilka som bodde där. I Kilsbergen har Skogskarlarna varit duktiga och satt upp skyltar vid de gamla torpen, men det borde ha varit gamla torp även nedanför bergen. Alla upplysningar är av värde. Nedan ser du ett gammalt betyg från en pigplats, det är bl.a. den typen av handlingar vi är intresserade av. Det är Kristina Matilda som har varit piga hos Lars Pärson. Tyvärr vet jag ej var denne Lars var bosatt 1855, men Kristina bodde där Anita o. Jörgen bor nu. Ja det var allt för denna gång men vi kommer igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 9.

Denna gång skall jag ordagrant återge en gammal tidningsartikel, skriven av signaturen "S" i Nerikes Tidningen den 9 sept. 1927.

Denna signatur står för en man i Filipshyttan, Gustav Samuel Johansson, byns byggnadssnickare, boende på den fastighet som fam. Ahlén äger i dag.

Slätåsen, vad är det för en plats. Jo det är varken en stad eller köping, ej heller någon slät ås, utan några gårdar och lägenheter i en kuperad skogstrakt i Tysslinge, ej långt från Garphyttan och i NO riktning därifrån. Vad kan då vara att meddela från en så i jämförelse obetydlig plats.

Jo, vi önska att hembygdsintresserade som förfoga över förmågor och tid, må studera även denna bygd. Även här har många generationer fordom levt ett mödosamt liv i kampen för ett nödtorftigt försörjning. Många av dessa bostäder äro för länge sedan jämnade med marken. Överväxta stenhögar vittna om var stugorna stått. I denna fordom karga bygd ha uppväxt många män och kvinnor, som med stål i vilja och karaktär kämpat sig fram till aktning och anseende.

Emellan Garphyttan och Slätåsen finns en torvmosse benämnd Ungrermossen. En gammal sägen förtäljer att det fordom här fanns ett samhälle som kallades "Staden Unger". Den s.k. staden lär emellertid ha sjunkit i djupet och hittats kanske sålunda en vacker dag av den som kan gräva djupt nog. En hälsokälla skall vidare finnas på mossen. Visserligen torde ej någon läkare ännu ha konstaterat dess förekomst och undergörande egenskaper, men äldre personer, som använt källans vatten kunna nog berätta om vad sätt det verkar. Ungermossens sandbotten som ligger på 1 – 2 m. djup talar sitt tysta språk om att här har fordom funnits mogen skog. Grova timmerträd och stubbar påträffas ofta därnere, förekomsten av enestammar säger oss att platsen förr varit torr mark. För ev. forskare kan det nog också vara intressant att bestiga de närbelägna Kilsbergen, där utsikten från de högsta platserna är mödan värd.

Det är intressant att redan 1927 har en del gamla hus försvunnit, det är med andra ord på tiden att vår studiegrupp tar tag i historien för att få något bevarat.

 

 

Historiska sidan nr 10.

Denna gång skall jag återge stycken ur en, ganska nyutkommen bok. "Atlas över Sveriges bergslag, Lekebergslagen".

Det som är intressant att läsa i den är alla uppgifter om alla våra hyttor, gruvor, eller gruvhål, samt vad som framställts där.

Sammanställningen har gjorts av Linnéa Eriksson som ett samarbetsprojekt mellan Jernkontoret och Riksantikvarieämbetet.

Det sammanlagda, registrerade, antalet lokaler med lämningar efter bergshantering i Lekebergslagen är 253 st. I Tysslinge socken 54, i Kils socken 47, och det är bara de som det finns skriftliga dokument till. Vill man mera i detalj se vilka lämningar som finns kvar i vår omgivning finns det i boken en förteckning, by för by, vad som varit.

I Frösvidal har det funnits tre st hammare, en vid som i dag heter Bäckhammar, en annan, benämnd "Södra hammaren". Den låg vid det som i min ungdom kallades Södra Bruket. Det fanns också en "Norra hammaren" belägen närmare nuvarande ridhuset. Äldsta kända belägg om Frösvidal är från 1438, 1663 anlades första hammaren och 1673 fanns det två hamrar på Frösvidals frälse ägor.

Tittar man på Nytorp så fanns det ett gruvområde, Havregruvorna, där bröts där så sent som i början av 1800-talet blodstensmalm. Äldsta kända belägg om Nytorp är från 1621. Nytorp hade också intressen i Moshyttan.

Moshyttan har till en början tydligen kallats för Ånnebohyttan, det kan förklaras med att Ånnabo hyttlag flyttade till Moshyttan vid 1600-talets mitt. Den riktiga Ånnebohyttan låg , nästan säkert, vid utloppet av Gruvstensmossen. Moshyttan levde kvar länge, enligt de historiska källorna blåstes det sista gången år 1800. Till Moshyttan kom även Blackstahyttans hyttlag och Filipshyttans hyttlag att förlägga sin verksamhet, Blackstahyttan bl.a. på grund av dåligt intresse från bergsmännen.

Ja det finns mycket att hämta ur boken om Lekebergslagen, är någon intresserad att låna den för att läsa mera så går det bra, boken finns i Bygdegården.

Ja det var allt för denna gång. Nytt medlemsbrev kommer, förhoppningsvis, i augusti – september.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 11.

Militären har tagit tillbaka sina gamla önskemål om Villingsbergs skjutfält. Det skall bli mera tillgängligt för det rörliga friluftlivet.

Jag tycker då att det kan vara värt att återge något från "Det hände i bergslagsbygd", barn och ungdomsminnen från Garphyttan, nedtecknade av Elin Larsson, 1884 – 1895.

I slutet av 80-talet (obs 1800 talet) var det för stadsborna ett stort nöje att på söndagarna bege sig till Garphyttan och Klinten, där utsikten vid klart väder är storartad. Vänner och bekanta slogo sig tillsammans så där en 8 – 10 personer och hyrde en planvagn med hästar och kusk. Matkorgar och diverse förödenheter, hängmattor och filtar packades på vagnarna och så bar det iväg till Garphyttan, som var vida berömd för sin naturskönhet. Där slogs läger på någon idyllisk plats i en hage eller glänta. De voro morgonpigga, redan vid 8 – 9 tiden kunde man se de första åken komma. Och sedan de intagit sin frukost uppdukad i gröngräset, gällde det deras vandring till Klinten.

Det är väl inte så stor skillnad på då som nu, det åks kanske inte häst och vagn till våra Blå Berg, det är bil som gäller idag, men bergen lockar fortfarande. Det som är trevligt i dag är just att militären "drar sig tillbaka", delvis.

I samma bok som jag citerat finns bl.a. en dikt, Längtan till Kilsbergen, av E. S. Lundh, några rader är dessa:

Stig in i de högresta granarnas sal,

som sträcker sig ned i ravinernas djup,

och skåda hur bergväggen reser sig kal,

vid klintarnas hisnande stup.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 13.

I dessa tider, med mycket diskuterande om vård och omsorg av de gamla, skall jag återge något ur boken "Tysslinge, en socken som försvann" av Harry Sjögren. Detta med vård och omsorg av de gamla är inget nytt. Redan 1638 föreskrevs att varje socken skulle hålla en stuga invid kyrkan och där försörja sina fattiga tills de dog. Några stora framsteg gjordes dock inte då. En liten förbättring kom 1788, då föreskrevs att alla hade en hemortsrätt och den socknen hade vederbörande rätt att söka hjälp i. Från Vintrosa berättas att gamla "Socken-Katrina" fick sin försörjning genom att gå sockengång. Gårdarna betalade då sin skatt efter det antal fyrk de var taxerade till. Katrina fick stanna 8 dagar för varje 100-tal fyrk som respektive gård skattade för. Säkert ingen avundsvärd lott.

En fattigbegravning fick inte kosta mycket, från Tysslinge fattigföreståndare finns en räkning bevarad, år 1808.

Kista 1 riksdaler 16 skilling

Gravöppning 24 skilling

1 stop brännvin 36 skilling

Hämtning av brännvinet 12 skilling

Brännvinet var tydligen viktigt.

Greta Adrian berättar om gamle Jan Janse från Torsaboda, "att dö vart just som slumt för´n på slut, så han fick gå omkring, å så vart han dö i en bastu ner på frösvidalsgodse". Detta hände på 1820-talet.

Vi kan väl konstatera att vi har det ganska bra jämfört med gamla tider, fast vi gnäller över vården.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 14.

När jag skall skriva denna sida behövs inspiration. Den har inte infunnit sig, måste bero på värmeböljan.

Jag gör det med andra ord lätt för mig och återger ett protokoll, i sin helhet, från den gamla protokollsbok jag funnit i min fars gamla gömmor.

" Protokoll fört vid ordinarie sammanträde med Filipshytte fattigvårdsrote hos ordförande Karl Lundvall, Slätåsen den 20 januari 1908."

§ 1.

Till justeringsmän valdes E. Larsson samt Georg Lundvall.

§ 2.

Till sekreterare valdes K. Lindberg, samt till revisorer G. Lundvall och L.A. Jansson.

§ 3.

Begravningskostnad till Lovisa Johansson bestämdes till 20 kr att uttaxeras med 6 öre per fyrk.

§ 4.

Frågan väcktes av ordföranden om Lovisa Johanssons kvarlåtenskap vilken beslöts att detta får tillfalla hennes släktingar.

§ 5.

På väckt fråga om skolhusets borttagande vid Filipshyttan utsåg stämman Axel Eriksson, Georg Lundvall samt Karl Larsson att bevaka intresset för dess kvarstående.

Filipshyttan som ovan

K. O. Lindberg

Sekreterare.

Till detta kan bara läggas att skolan var kvar in på 1950–talet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 15.

Denna gång skall jag återge lite ur en protokollsbok som börjar den 20 jan 1898

Den är påbörjad för "Filipshytte rote", ändras efter hand att berätta om tröskförening, el-förening och postgång.

Tyvärr finns det platser nämnda i Filipshyttan som jag inte riktigt vet var de är belägna. Är det någon som vet, berätta för mig.

T.ex. "tenarbron, den ansågs förfallen och beslöts att repareras, K.J. Johansson och E. Sjöqvist utsågs till att träda i författning. Detta beslöts den 20 jan. 1898. Den 19 jan. 1899 var det en annan bro som var i behov av reparation, trumbron i bygatan, behövde byggas om. Det skulle göras innevarande år. Tenarbron var åter uppe på stämman den 19 jan. 1900. Då beslöts att den skall repareras med virke och att alla byinnevånare gemensamt skulle deltaga. Var det samma broar, och var var de i så, fall belägna ?

Den 13 jan 1905 kan man åter läsa om en bro. I § 10 kan man läsa; Roten beslöt ock att en grind skall sättas upp över landsvägen mittför Kroons, (Bengt Nerlund bor där nu) och att bron över bäcken vid Kroons skall förses med starka ledstänger så att kreaturen icke må tränga ned varandra. G. Larsson och K. Lundvall åtog sig att verkställa detta arbete.

Det är skillnad på behov då och nu, för ca ett år sedan blev bron breddad och riktiga vägräcken uppsatta. Stora timmerbilar kör över den nu.

Det var lite smakprov på vad som är noterat i den gamla protokollsboken. Lite mycket om Filipshyttan kan tyckas, men det kommer andra byar en annan gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 16.

Jag tänkte denna gång uppehålla mig i den gamla protokollsboken från Filipshytte rote och lite om bygdens elektrifiering.

Den 30 juli 1921 hölls första sammanträde och under

§ 1 står följande:

"Nytorps och Filipshytte elektriska förening, vars syftemål skall vara att arbeta för upplysning samt att söka på förmånligaste villkor få till stånd kontrakt med godsägare Odell, Frösvidal om abonnemang av elektrisk energi."

Kontraktet finns bevarat och är daterat den 4 augusti 1921.

Mycket problem uppstod innan allt var klart, alla blivande abbonnenter fick t.ex. ange hur många "ljuspunkter" de tänkte använda. Föreningen fick själva ombesörja uppsättning av stolpar, de som hade mindre än 1/16 dels hemman behövde inte själva hjälpa till. Vidare fick medlemmarna välja på två betalningsalternativ. Antingen 5 kr per ljuspunkt eller 700 kr år, till detta kom avgiften för "ljusström" med 30 öre/kilowatt och för "kraftström" 20 öre/kilowatt. Allt enligt leverantörens mätare. Det kontrakt som skrevs gällde i 10 år, vid omförhandlingarna ville föreningen få priset nedsatt, vilket ej beviljades. Detta var säkert början till att kontakter togs med Kils El. Förening, förslag fanns också att ansluta sig till Örebro El AB. Vid sammanträde den 20 april 1937 beslöts dock att ansluta sig till Kils el. (Kils Elektriska förening bildades 1935.) Montör August Nylén hade lagt fram ett kostnadsförslag som tydligen godkändes. Mycket intressant finns att skriva om bygdens problem med att få sin elektricitet, men detta får räcka för denna gång.

Vi kan tänka på det, vi är lite bortskämda när det någon gång blir strömlöst.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 17.

I förra medlemsbladet uppehöll jag mig i den gamla protokollsboken och elektrifieringen av byarna Filipshyttan och Nytorp. Jag tänker fortsätta att återge lite axplock ur den boken.

Ur protokoll daterat den 8 mars 1939 kan man läsa att förslag fanns om namnändring av "Nyttorps och Filipshyttans El-förening". Samtliga tillhörde nu Kils El förening och det nya namnet borde vara "Tröskverksföreningen". Beslutet blev dock att det gamla namnet fick duga fortfarande. Styrelsen för år 1939 blev: Ordf. Jakob Troëng,

v. ordf. Henning Karlsson, kassör Artur Larsson, sekr. Gustav S. Johansson. Revisorer blev Harry Sjögren och Erik Eriksson. Vid samma sammanträde diskuterads uthyrningspris på "kapverket", ½ dag = 2 kronor, hel dag 3 kr. Lånade man både kapverk och motorvagn kostade det 4.50 för hel dag. Under § 8 beslöts att ej låna ut några maskiner till Frösvidal. § 9 diskuteras om ett ev. köp av nytt tröskverk, beslutet blev att utreda saken vidare. Priset för utlåning bestämdes till minipris 7 kr. Tröskverksfrågan dominerade två följande möten, 28/2 1940 och 8 maj 1940. Vid det senare mötet bestämdes det att ett nytt tröskverk skulle köpas in. Ett nytt från Widens i Eskilstuna kostade 4.244 kr, inkl. halm och bossfläkt och rör samt övriga tillbehör. Mellanavgiften, Widens tog det gamla i byte, blev 3.000 kr. frågan uppstod då, hur betalar vi, frågan bordlades tydligen. I protokoll från den 1 okt. 1940 beslöts att ta ett lån på 3.000 kr i Örebro sparbank, löpande på 9 år. Gubbarna var tydligen inte riktigt överens, min farfar, Georg Lundvall och Herman Pettersson ville inte vara med i nya tröskverket. Den frågan bordlades dock vid detta möte. En förfrågan från Blackstahyttan om att få låna tröskverket beviljades. Karl Gustavsson utsågs att följa med och kontrollera verkets skötsel. Min farfar, ångrade sig tydligen. För i protokoll från den 1 okt. 1941 anmälde han sig till återinträde, vilket beviljades.

I dag räcker inte tre tusen långt för en tröska, men så går det lite fortare nu för tiden.

Ja det får räcka för denna gång, jag kanske återkommer..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 18.

Med anledning av den stundande studiecirkeln i konsten att göra en gärdesgård, vill jag gärna återge en dagboksanteckning av Pehr Kalm: Västgöta och bohuslänska resa. 1746.

"Asp berättades framför allt annat träslag vara mycket skön till gärdsel, av orsak att då den får ligga och torka ett år, faller barken av, varefter den bliver mycket hård, dessutom bliver aspen, sedan hon torkats, ganska lätt, att den icke besvärar gärdesgården, då däremot gran och annat träslag bliva mycket tunga, egentligen när de bliva våta, varav de då tynga mycket på störarna, så att om ett blåsväder tillstöter, kan det lätteligen kasta omkull en sådan gärdesgård, vilket man ej haver att frukta med aspen. Än sades en aspgärdesgård vara så varaktig, att den skall kunna härda ut par mansåldrar, helst när man haver furustörar till stavar eller gamla enstörar, av vilka de störar framför alla andra skola vara de bästa, som är av gamla enar. Där man har tillgång till asp, förkastar man allt annat slags trä till gärdesgårdar".

Detta har jag hämtat ur en skrift av Åke Carlsson/Nils Forshed som heter "Skällekor och blategar".

I samma skrift kan man läsa kolaren Erik Erssons hågkomster, upptecknade så vidt möjligt varit med hans egna ord af Axel Borg, Ymningshyttan september 1892.

Andra året jag gick vall, då var jag på 8:e året, då satt jag inne i en lada, som vi hade i en slåtterhage, gettera va utanför. Då fick jag höra en get, som "skrål" te. Jag sprang ut och fick se en varg, som hade tag i hufve på´na och jag tog tag i bakföttera och slet och drog och vargen gaf sej å helt moloken. Geten var så illa biten, att vi slakta henne. Då fick jag skinnet i "aflöning" till förskinn, för ja fridde henne. Samma höst, mens ännu var bart, kom en varg och släpa iväg med en ungfåra. Jag efter och så skulle vargen öfer en gärdsgård mä´na. Där hann jag ifatt honom och fick fatt i bakföttera på fåran, så vargen och jag drog på var sida om gärdsgården, men han fick släppa. Då fick jag se 3 vargar till, som stod bakom gärdsgården och vänta på kalaset, som aldrig blef af. Den fåra fick vi slakta med. Nån särskild "aflöning" fick jag ej den gången, men jag fick beröm af mor.

Ja detta var lite historia om gärdesgårdar och vargar. Jag tror dock att det behövs bättre stängsel nu när vargen börjar komma åter till våra bygder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 19.

Denna gång tänkte jag att skriva något från den gamla protokollsboken från Filipshytte rote. Den innehåller så mycket intressant och spännande. Den spänner över så många år, problem och bekymmer, väg och brofrågor, fattigvården, elektrifieringen, och postgången. I dag tänkte jag ta upp stängselbekymmer.

I dag bygger vi vid Bygdegården gärdesgårdar för skönhets skull, annat var det förr.

I ett protokoll från rotemöte den 23 april 1912 kom stängeselfrågan upp. Hur på lämpligaste sätt kunna åstadkomma ett lagligt stängsel i stället för det bristfälliga som finns vid Frösvidals jordegendoms södra gräns ?

Enligt protokollet beslöts efter en livlig diskussion att K. Lindberg, ordf. i Filipshytte rote, skulle ta kontakt med Länsmanskontoret i Örebro för att inhämta upplysningar angående lagen. Beslöts vidare att anhålla hos patron Odell om att få hugga gärdsgårdsvirke på Frösvidals skog, ca 200 st. störar ansågs behövas. Till att ställa den frågan utsågs K. Larsson.

Sedan hände det saker ganska raskt. Redan den 27 april var nästa möte, Lindberg kunde då rapportera angående vad lagen sade om stängselskyldighet. De hade tydligen redan fått löfte att hugga virket och det arbetet rapporterades klart. Det var ganska bråttom, kanske snart betessläpp, för arbetet med att stängsla beslöts att börja den 13 maj. I samma protokoll begär G. Larsson i Nyttorp (obs stavningen med två t, det är den gamla och rätta, men det tycker inte lantmäteriet) hjälp med sin gärdesgård i sin östra ägogräns, "vilket beviljades av vissa orsaker", man kan fundera på vilka orsaker.

Ja det var något från gamla protokollsboken, kanske kommer mera en annan gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historisk sidan nr 20.

Denna gång blir jag inte så historisk som tidigare.

Som alla vet har Hibbert Lundvall lämnat oss efter ett långt och i många fall ett slitsamt liv. Han efterlämnade dock en mängd minnen, och lyckosamt för oss alla nedtecknade han för ca. 20 år sedan en del minnen från sin barndom. Jag återger denna gång några lösryckta stycken ur hans berättelse. Originalet är 13 A-4 sidor.

Han berättar bl.a. om hur torghandeln var på den tiden. De fick åka häst från Filipshyttan vid 11-tiden på kvällen för att komma till torget vid 2-tiden på natten, allt för att bevaka sin plats, annars fick de vara utan. På senare tid fick de hjälp att bevaka platserna, en person ställde ut bockar på torget och markerade platserna efter kl. 12 på natten. Det var alltså på sommaren och de försökte då sova några timmar i stallet där hästarna var inställda. Sedan var det potatis, bär och grönsaker som såldes. Potatispriset var ca. 35 – 40 öre "kappen", en kappe var ca 5 l. Det var en hel del torpare och bönder som for till Örebro för att stå på torget. Från Filipshyttan och Nytorp var de ett 10 tal som for iväg. Detta var på 1920 talet.

Han berättar vidare om hur det var att sälja julgranar till jul på torget. Jag återger här ordagrant vad Hibbert har skrivit:

En gång minns jag särskilt väl. Vi hade ju som vanligt åkt hemifrån vid 3-tiden på morgonen för att vara framme vi 7-tiden. Det började snöa, en sån där blöt snö, nästan regn. Vi blev absolut genomvåta och förmodligen var det svårt att sälja ty vi var inte färdiga för hemfärd förrän vid 5-tiden på e.m. Då hade det klarnat upp och blivit kallt. Kläder och skor blev som ispansar. Det gick inte att åka, ty då hade man ju förfrusit sig, utan det blev att gå hela vägen. 2 mil och 4 tim dröjde det. Man kunde hålla sig i vagnen och då gick man lite lättare. Det var en stor vagn med järnhjul och skrinda. En ljuspunkt på en sån dag var att få slinka Augusta Larsson café i hörnet av Klostergatan och Järntorgsgatan, kaffet kostade 50 öre och då fick man "doppa" så mycket man ville.

Ja det var lite av Hibberts berättelse, är det någon som vill läsa hela, så hör av er.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 21.

I vår Bygdegård har vi, som jag nämnt tidigare, en hel del böcker, kort och gamla handlingar. Vi har också några tidningsklipp från 1920-1930 talet, notiser och berättelser skrivna av signaturen S. Det fanns i Filipshyttan en byggnadssnickare vid namn Gustav Samuel Johansson, han skrev mycket under signaturen S. Av hans dotter, Lisbeth Schmidt, har vi fått dessa tidningsklipp. En av dem är en reseberättelse kallad "På upptäcktsfärd", införd i Nerikes Tidningen den 29 mars 1933.

På den upptäcktsfärden nämner han några namn på platser som det vore intressant att i dag besöka.

Först är det Elgesta sågplats. Var låg den ? Torpen som låg närmast den kallade han för Norge.

Sedan gick han vidare till Egersta sågverk, beläget i Tysslinge socken, nära Örsta gamla kalkgruva.

På sin färd vidare mot Häggen och Filipshyttan passerade han en fångstgrop för vargar. Slutligen kom han fram till Filipshyttans skola. Den vet vi var den finns än i dag, men de andra platserna vore intressant att veta var de var. Sista sträckan, Häggen–Filipshyttan, är ju en del av gamla kyrkvägen Filipshyttan—Tysslinge kyrka

Är det någon som läser detta och kan tala om var platserna är, ring och berätta.

Någon som vill läsa mera av S, det finns berättelser från Tysslinge, Slätåsen, om postgången, ja det här var bara en del av allt han skrev. Säg bara till, jag letar gärna fram tidningsklippen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 22.

Jag har på denna sida tidigare berättat att vi har en hel del gamla böcker och handlingar i bygdegården. En del följde så att säga med huset, andra saker har vi fått donerade av medlemmar.

Vi har t.ex. fått en gammal kontobok från Filipshyttans sista affär. Den affären var inrymd i ett hus efter vägen till Mattsa. Enl. uppgift var det dottern i huset, Agda Larsson, som stod för affären. Huset finns kvar, dock flyttat några meter och roterat. Nu bor Ola Helmfridsson där.

Affären blev flyttad dit 1912 – 1914, det finns två uppgifter. Hur länge den bestod har jag tyvärr inga uppgifter på, troligtvis nedlagd slutet av 1920-talet.

Läser man i den gamla kontoboken kan man se vad kunderna köpte, vad det kostade och när de betalade. Vi har t.ex. fr. Söderlund, lärarinna i Filipshyttans skola, betalade alltid var 3:e månad. Vidare ser jag att min farfars far köpte 3 l. fotogen den 5 jan. 1914, pris 22 öre/l. Jag ser också att min farfar handlade den 5 feb. 1915 och blev skyldig 5 öre. En populär sak var "Gummans" rengörning, det köpte många.

I samma bok, sista delen, var det kassabok över gårdens utgifter och inkomster. De var tydligen duktiga på att odla potatis och jordgubbar redan då i Filipshyttan, samt att sälja ägg, allt finns noga noterat.

Föreningen fick även en del gamla böcker på köpet med huset, bl.a. en medlemsmatrikel på alla barn som någon gång gick i söndagsskolan i missionshuset. Det var tydligen gott om barn på 1910-talet, som flest noterat inskrivna, 54 st. år 1916. Den familj som hade flest barn inskrivna samtidigt var Troëng, de var åtta st. år 1916. Söndagsskolan pågick april, maj, juni, aug. sep. okt. nov. och dec. alla år som denna bok omspänner, 1911 – 1932.

Som ni ser finns det en hel del intressant i bygdegården, det här var bara lite smakprov. Ni som är intresserade, kom och se efter vad vi har. Ring 283033 eller någon annan i styrelsen om det inte passar någon gång vi har aktiviteter på gång

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 23.

Som jag nämnde i förra brevet så har vi fått en hel del gamla skolkort från bl.a. Filipshyttan. Jag vill därför anknyta med lite saxat skolmaterial från "Tysslingeboken", det var säkert inte lätt att vara vare sig elev eller lärare förr i tiden.

Kyrkoherde Thawenius skriver den 15 dec. 1866 i en rapport; "Vid en examen i kyrkskolan hade trots allvarlig pålysning, endast två barn infunnit sig, och ingen skolrådsledamot". Den stränga kölden torde dock ha varit en bidragande orsak. Ingen av de närvarande barnen ansågs mogna för ett avgångsbetyg. Den 8 juli 1869 bevistade Thawenius en examen vid Tolshyttan där en skola då förefaller vara inkvarterad. Han blev förskräckt, ty "barnen måste sitta på ohyvlade brädor, varav följer att inga skrivövningar kunde företagas och läsrummet vid Tolshyttan mera liknade ett rum för kreatur än för skolbarn".

Skolan i Filipshyttan var en sk. flyttskola tillsammans med Tolsboda

Den 1 maj 1873 hölls examen i Filipshytte rote, tydligen för första gången. Kyrkoherde Thawenius har antecknat att barnen i Filipshyttan "i avseende till svårigheten att få något rum upplåtet inom roten, måste barnen läsa i Nytorp i Kils socken så befunnos barnen ha gjort nöjaktiga framsteg på den korta tid som undervisningen varat".

År 1874 gjorde Filipshytteborna en framställan om att få ett skolhus, tomten skulle socknen få gratis, men det var dels fel läge och av ekonomiska skäl blev det inget av det då. År 1881 blev det åter aktuellt med en tomt som skänktes av Jonas Persson, och en äldre byggnad från Ånnaboda flyttades ned till Filipshyttan. Den hade köpts till ett billigt pris av patron E. W. Hinnersson som även bekostade inredningen. Huset avsynades och godkändes den 2 oktober 1882.

En kopia på gåvobrevet på skoltomten finns i Bygdegården, donerat av Hans Henningsson.

Både huset och tomten finns som alla vet, kvar än i dag.

När sedan skolan lades ned 1954 fanns det krafter i byn att socknen borde skänka byns invånare huset, men fick svaret från kommunalnämnden, "Ni skall inte tro att det inom 20 – 30 år finns någon som vill bo i Filipshyttan, det kommer bara att växa granskog där". Utvecklingen gick tydligen åt andra hållet. Som tur var.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Historiska sidan nr 24.

När jag härom kvällen var på besök hos en grönsaksodlare här i Närke blev det diskussion om torghandeln nu och förr i tiden och jämförelsen hur morgonpigga örebroarna är nu och bara för ca 20 sedan. Då kom kunderna före kl. 8 på morgon, nu kommer de omkr. kl. 9—10. Jag kunde då dra mig till minnes vad min far skrev i sin levnadsbeskrivning om torghandeln på hans tid.

Färdmedel var naturligtvis häst och vagn, med fjädervagnen tog det ca 3 tim till stan. Ingen fick börja sälja före kl. 7 men det gällde att få en bra plats så de fick åka redan vid 11-tiden på kvällen och kom till torget vid 2-tiden för att markera plats. Det gällde att försöka sova något i vagnen. Så småningom kunde de leja en person som ställde ut bockar på torget som markerade plats och då behövde de inte åka så tidigt på natten. Det var på 1920-talet och det var ett 10-tal personer från Filipshyttan och Nytorp som torgade. Torget som var aktuellt var Järntorget. Varorna som såldes var vad som gick att sälja, ägg, potatis, bär och grönsaker. Potatispriset har Hibbert nämnt, 35—40 öre "kappen", alltså 5 liter. Vi skall inte jämföra priset med i dag, allt har ändrats, men det låter billigt.

Hästen hade de i stall på Ekersgatan 4, där fanns även en affär, "Funkes", där de kunde handla innan de for hem.

Ja detta är kanske inte så mycket historia men det är ändå ca 80 år sedan och det kan vara bra för oss att få en påminnelse om hur det var på "den gamla goda tiden".

Ja detta får vara allt för denna gång, jag återkommer.

 

 

 

Historiska sidan nr 25.

Den här gången anknyter jag historiska sidan till den nya stigen till Skinnarsågsfallet och dess invigningen, se annonsen föregående sida.

På gamla kartor är namnet Skinnarsågsdammen och i Riksantikvarämbetets beskrivning av Lekebergslagen beskrivs den som osäkert hammarområde. Vid en inventering år 1981 har det tolkats att det har funnits mera omfattande slagg på platsen från en järn eller kopparhantering men att det förmodligen fördes bort när Göljedammen brast 1951.

På gamla kartor så är området markerat som tillhörande Lövåsen. På 1796 års kara står textat "Damm, Skinnarsågen, Quarnställe" men det finns inga historiska belägg för någon bergshantering där, möjligen kan det vara en gammal hammarplats.

Alla dessa uppgifter kan man läsa i Lekebergslagen, "Atlas över Sveriges bergslag", skriven av Linnéa Eriksson.

Gamla gruvhål har vi ganska gott om, Havregruvan består av 3 gruvhål där det bröts blodstensmalm. Vid Lövåsen, som Skinnarsågsdammen tillhörde, finns det också 3 gruvhål och där bröts svartmalm. Straxt sv. om Lövåsgruvorna finns det ytterligare ett gruvområde med ett gruvhål och en avvattningskanal.

Nytorps bergsmän de hyrde in sig i Moshyttan, vilket även Filipshyttans bergsmän gjorde sedan den hyttan lades ned.

Den stig upp till Skinnarsågsfallet som nu röjts upp börjar vid vändplanen längst upp på vägen till Havregruvorna. Det kan bli en mycket vacker naturstig som är väl värd att ta en promenad på. En fortsättning är planerad att ev. ansluta till Bergslagsleden.

 

 

Historiska sidan nr 26.

Den gamla protokollsboken från Filipshytte rote fortsätter att vara intressant, men den handlar även om Filipshyttan—Nytorps Elektriska förening. I protokoll från den 30/7 1921 kan man läsa om föreningens bildande. Anledningen var att det fanns en önskan att få en överenskommelse med godsägare Odell för att få köpa elektrisk kraft från Frösvidal.

Styrelsen som valdes var: J.A. Troëng, Henning Karlsson, Gustav Johansson, E. Jansson, Herman Pettersson, Georg Lundvall och Albert Jansson.

Montör Pontus Israelsson hade förberett mötet och kunde meddela att Odell var villig att diskutera leverans men ville först veta hur många "ljuspunkter" som var aktuella. Sedan följer en lista på medlemmarna och hur många ljuspunkter de vill ha.

Mötena följde sedan i raskt takt, nästa möte var redan den 4/8 och då diskuterades kontraktet med Odell. Det skulle lyda på 10 år och även innehålla en punkt om garanti från föreningens sida att köpa en viss mängd per år. Varje medlem skall erlägga en garantisumma på 5 kr/ljuspunkt, dock lägst 15 kr och högst 80 kr. Den summan skall betalas till föreningen som skall garantera 700 kr i fast avgift till leverantören. Till detta kommer kw avgiften, och den var inte billig, 30 öre för ljusström och 20 öre för kraftström, allt enligt leverantörens mätare.

I kommande protokoll beslutas var och hur huvudledningarna skall dras fram, vilka som skall vara med och betala stolpar bl.a., de som har en fastighet mindre än 1/16 dels hemman slipper den avgiften, i övrigt skall kostnaderna fördelas enligt mantalsstorlek.

I sista paragrafen vid detta möte beslöts att styrelsen och montören skall inköpa all erforderlig material.

Vi kanske inte skall jämföra kw priserna i dag med 1921 års priser men jag tycker det var dyrt.

Det finns mycket mera intressant att läsa om byarnas elektrifiering, jag återkommer i kommande nr med hur det var för ca. 80 år sedan och man fick elektrisk kraft men också problem.

 

Historiska sidan nr 27.

Här kommer en fortsättning från historiska sidan nr 4 2005 och ämnet då var elektrifieringen av Nytorp och Filipshyttan. När byggandet av kraftledningarna precis hade börjat upptäcktes att fel koppartråd hade levererats, istället för 16 kvadrats tråd så levererades 10 kvadrats, alldeles för tunn tråd för kraftström. Leverantören, Metallverken i Västerås påtog sig misstaget, men priset blev betydligt dyrare för föreningen. Ett lån på 600 kr var nödvändigt för att klara merkostnaden. I protokoll från den 26 oktober 1921 finns flera förslag på hur merkostnaden skulle fördelas. Efter citat, "livliga diskussioner", fick frågan bordläggas. (De medlemmar som inte ansågs sig behöva kraftström tyckte att de inte behövde vara med och betala för den dyrare tråden.)

Vid nästa möte, ordinarie januarimöte 1922, fanns ett förslag från ordföranden. Föreningen hade blivit erbjuden att inköpa en något begagnad el-motor på 7½ hk till ett humant pris. Det beslöts då av föreningens kraftabonnenter, 8 st, att inköpa denna motor. Likviden var 500 kr och det beslöts att ett lån löpande på 5 år var nödvändigt. För att garantera ränta och amortering beslöts en utdebitering enligt hur stort hemmandet var, 1/8, 1/4 eller 3/8 dels mantal. I nästa anteckning i protokollsboken, ett kvartalsuppbördsmöte den 4 april 1922, framkom att det behövdes nödvändiga tillbehör och kompletteringar till motordriften, ytterligare lån behövdes, ca 300 kr. Hur den summan skulle fördelas kunde inte bestämmas utan frågan fick även då bordläggas.

En av de tidigare bordlagda frågan fick sin lösning vid ett möte den 28 december. Beträffande frågan om kostnaden för den något dyrare tråden löstes med att, "lika betalningsskyldighet för varje abonnent i förhållande till var och ens 1/16 dels mantal". Två nya abonnenter hade också tillkommit varför utdebiteringen stannade vid 7.23 kr per 1/16 dels mantal.

Detta protokoll slutar med en kommentar till eldsvådan som härjade i Nytorp den 26 maj 1922. Föreningens elmotor blev då lågornas rov varför en ny hade inköps till ett pris av 1 148,64 kr. Försäkringar ersatte, tillägget blev endast 425,34 kr. Den eldsvådan kan kanske komma med i ett kommande medlemsbrev. Nu får det vara slut för denna gång.

 

 

Historiska sidan april 2006.

Som du sett på föregående sida är det invigning av naturstigen vid Göljebäcken nu i vår. Göljebäcken avvattnar som väl alla vet sjön Göljan som innan dammen brast var reglerad för kraftförsörjningen vid Frösvidal. Det behövdes en någorlunda jämn vattentillförsel för att klara kraftstation, kvarn och såg, tidigare även två st hammare. Det var flera sjöar som var reglerade förr i tiden. För Frösvidals räkning var det förutom Göljan även Hällsjön och Gårdsjön. Det värderades högt att kunna hålla en bra vatten tillförsel. I boken om Garphyttan kan man läsa bl.a. hur mycket det värderades i början av 1900-talet, när kassan började sina för Garphyttan.

Den 18 april 1902 blev köpet klart mellan Garphyttan och Kungliga Domänstyrelsen. 10.660 tunnland innefattade köpet, Garphyttan behöll  ca 530 tunnland och vattenregleringen från de sjöar som ingick i försäljningen. Frösvidal fick behålla sina sjöars reglering, hur ersättningen reglerades framgår dock inte. Tidigare betalade Frösvidal till Garphyttan två tunnor råg och en tunna sill årligen för vattnet från Hällsjön och Gålsjön. Är Gålsjön densamma som Gårdsjön i dag , någon som vet?, jag bara tror.

Frösvidal och Garphyttan hade förr i tiden en hel del affärer tillsammans, bl.a. såldes järn, år 1794 sålde Frösvidal 1,9 ton, 1798 4,5 ton. Det var även ”krig” om kolet, när Johan Nordenfeldt på 1730-talet ville anlägga ett rör och plåtsmide i Frösvidal så opponerade sig bl.a. ägaren av Garphyttan, Sara Ehrenpreus, det var endast en förevändning för att slå undan kolhandeln. Brukets ägare var mycket måna om att skydda sig mot intrång i kolförsäljningen. Praktiskt taget alla gårdar och byar i trakten levererade kol till Garphyttan. I vandringen på naturstigen upp till sjön Göljan går det att se många spår av kolmilor.

Med detta om vatten och kol slutar jag för denna gång.

 

 

Historiska sidan september 2006.

 

När detta skrivs så diskuteras det i media om tillstånd att göra provborrningar i länet efter eventuella mineraler. Detta är inget nytt, inom länet har det i flera perioder gjorts borrningar/brytningar. Jag tänker på det som ligger närmast oss här i Kilsbergskanten, alla små gruvhål som är gjorda när de letade brytningsvärd järnmalm. Det var inte bara järnmalm som bröts, det som är fortfarande synligt är de stora rödfyrshögarna i Latorp och Garphyttan som är resterna av alunverken och brytningen av skiffer.

Jag saxar lite ur Harry Sjögrens bok ”Tysslinge, en kommun som upphörde”.

År 1768 anlades ett alunverk vid Garphyttan och året därpå byggdes ett liknande verk vid Latorp. Båda kördes gemensamt, skiffern hämtades från gruvorna vid Latorp. De stora dagbrotten, mer  eller mindre vattenfyllda, som finns nedanför herrgården och gjuthuset vid Latorp, liksom de väldiga rödfyrshögarna som förekommer både här och vid Garphyttan, är minnen från denna tid.

Att kolossala mängder skiffer forslats upp till Garphyttan framgår också av en uppgift från denna tid, som säger att mer än 10 000 lass årligen fraktades upp från Latorp, under den tid som Garphyttans alunverk var i gång. Trots den billiga forlönen, 1 riksdaler per lass blev fraktkostnaderna dryga och alunverket nedlades 1788, varefter tillverkningen koncentrerades till Beate-Christineverket vid Latorp.

Garphyttan alunverk var beläget på båda sidor om Lannaforsvägen, väster om ån intill de stora rödfyrshögarna.

Förutom alun, som främst användes i färgerierna, framställdes rödfärg, kalk och cement”.

Ja det var något forna tiders gruvor och brytningar, vi kan bara hoppas att det inte upprepas i dag utan att vi får ha vår natur och miljö orörd.

 

 

Historiska sidan, oktober 2006.

 

Jag har denna gång läst mera i Harry Sjögrens bok ”Tysslinge, en kommun som försvann”. Det finns mycket intressant om bl.a. 100 års jubilerande Garphyttan.

Garphytte Fabriks AB bildades i juli 1906 av disp. Tidholm, ing. Andersson, ing. Rydberg, godsägare Nachmanson och advokat Hjelmqwist.

Den första fabriksbyggnaden som uppfördes där det skulle bedrivas tråddrageri och linslageri byggdes  1906—1907, en järnväg fanns redan fram till stångjärnssmedjan vid Nyhammaren, telefonförbindelse ordnades också med nummer ”Latorpsbruk 12” och man noterade belåtet att det hördes bra, även när man talade med så avlägsna orter som Sundsvall och Luleå.

Bruket fick väl en bra start men hade dåligt med kapital varför man beslöt att sälja egendomen 1909 som då omfattade ca 230 tunnland åker, 300 tunnland skog samt stall med elektriskt ljus samt vattenledning.

Nu ordnade det sig med ekonomin så någon försäljning blev det inte denna gång.

Hur många vet att Garphyttan hade anställda vid ett nybyggt linslageri i Ryssland vid tiden för revolutionen 1917 ?  Om det äventyret kan man med lite tur få Sune Backström att berätta om, hans far var nämligen med i Ryssland och fick sedan fly för livet hem till Sverige.

Det var ett sammandrag  om vår bygds största industri, jag rekommenderar ett besök i Industrimuseet vid Garphyttan för de som vill veta mera. Be Sune Backström eller Martin Gustavsson att berätta, de kan brukets historia.

 

 

 

                                                                          Historiska sidan  våren 2007.

 

Så här i löneförhandlingstider kan jag inte låta bli att återge något från gamla Garphytteboken, hur lönerna var ”på den gamla goda tiden”.

I en skrivelse från 1 december 1637 ansåg bergmästaren att en masmästare borde få lön i antal lispund tackjärn som han producerade, det föll dock på att det var ”orättvist”, det fanns för mycket olika kvalitéer på malmen. Det föreslogs istället att för varje vecka med sju arbetsdagar skulle en lön utgå med 6 daler silvermynt, hyttdrängen 3 daler silvermynt.

Går vi sedan framåt i tiden till omkring 1840 finns ett klensmedskontrakt bevarat, brukssmeden Lars Löthgren (kan det vara en anfader till en medlem i föreningen) skulle i övre verkstaden verkställa allt behövligt bruks– och gårdssmide. Lönen var fastställd för tiden 1/5—1/11 med minst 10 timmars arbetsdag  till 1 riksdaler. År 1849 höjdes den dock till 1 riksdaler och 8 skilling. Under den mörkare delen av året skulle arbetsdagen vara minst 8 timmar. Därjämte hade smeden rätt till boningsrum, 6 vinterlass ved, potatisland och höbärgsel i en hage, 5 skeppspund råghalm samt fritt sommarbete åt sina kreatur. Som ersättning för redskapsslitning skulle han årligen få 5 lispund stångjärn.

Jag personligen tror att smederna var ett gynnat yrke, även om lönen i dag verka låg.

Om övriga löner vid Garphyttan omkring år 1900 kan nämnas följande:

1 kördag med dragare och karl om sommaren                              2.50 kr

”                                          ”         på vintern                              2.00 kr

Ett fullgott mansdagsverke på sommaren                                      1.10 kr

Ett fullgott kvinnodagsverke         ``                                              0.75 kr

Ja det var lite om lönerna förr i tiden, och vad sägs om utvecklingen av kvinnolönerna.

 

 

 

 

 

                                 Historiska sidan september 2007.

Diskussioner om pensioner och äldreboende är inget nytt. Jag läser i protokoll från Filipshytte fattigvårdsrote hur stort underhåll en P.E. Andersson hade år 1898 (tyvärr vet jag ej vem denne Andersson är) men stämman beslöt på ett möte den 30 januari 1898 att de 15 kr som tidigare utbetalats skall sänkas till 10 kr, 5 kr i juni och resten i december, undrar hur det gick.

Bättre var det för Lovisa Johansson år 1900, hon fick 15 kr per år, uppdelat på två utbetalningar. Var det av omtanke eller hade det blivit dyrare att leva, hon fick ytterligare påökat till 18 kr år 1902. Detta är det sista som finns noterat om Lovisa.

Roten hade problem med annan dam som tydligen hade flyttat från socknen men roten hade ansvar för, Sköllersta församling krävde omgående betalning för sjukvård, 5, 47 kr var kravet. Stämman beslöt att medlen skall tas ur rotens samfällda kassa. Lovisas vistelseort var tydligen nu okänd men tros vara i Örebro och då, citat ur protokollet, ”låta henne vara varhelst hon för gott finner, alldenstund hon verkar försörja sig själv”.

Jag har sökt i husförhörslängder för de aktuella åren men inte fått klart var dessa personer bodde i byn, är det någon som känner till någon, hör gärna av er.

I husförhörslängder kan man inte bara se vilka som bor i byarna, prästerna noterade även lite andra intressanta saker, t.ex. folkmängderna, i Filipshyttan fanns det år 1871 58 män och 63 kvinnor. Andra noteringar är t.ex antal baptister, i Tysslinge socken var de 6 st. år 1871. Vi kan också se antal soldater, vilka som var ryttare, trumslagare o.s.v. i Örebro skvadron, Örebro kompani eller Edsbergs kompani.

Med andra ord, mycket intressant finns om man vill börja forska.

 

       Historiska sidan våren 2008.

Denna gång skall jag uppehålla mig med postutdelningens utveckling, eller uppgång och fall, i Filipshyttan. Troligtvis kan det gälla för flera byar under en tidsrymd på ca 100 år.

I dag diskuteras hur vi skall få posten utdelad och vad vår lantbrevbärare kan hjälpa till med. Jag skall försöka återge något av vad som finns noterat om postgången förr i tiden.

På 1880-1890 talet fick Filipshytteborna hämta posten vid Tysslinge kyrkby, det gjordes då på söndagarna, när man ändå gick till kyrkan. När så Svartåbanan byggdes kom det post två  gånger i veckan och den fick då hämtas vid Hagby handel. I ett protokoll från bystämman 1809 utsågs Emilia Eriksson (Kroon) att för ett pris av 26 kr/år hämta posten till byn två gånger i veckan, det tog ca 2 tim att gå den sträckan.

Så småningom ordnades det med brevbärare från Latorp och byborna fick hämta posten hos läraren i skolan i Filipshyttan.

När skolan fick ny lärare, Svea Löthstam år 1933, ville inte Svea ha det arbetet. Vid ett möte så utsågs busschauffören E. Persson med hustru (Agnes) att vara postombud. För detta arbete skulle varje familjegrupp betala 2 kr/år för de som hade tidningen, övriga 1 kr/år. Det skulle också göras en framställan till poststyrelsen om att få post tre gånger/vecka.

Postadressen hade då hittills varit Latorps Bruk.

Från januari 1934 fick Filipshyttan daglig postförbindelse och postadressen ändrades till Örebro så svaret från postmästaren var tydligen positivt. Postförare var Blomgren, d.ä.

Under åren som gick så försökte Agnes, som senare hette Johnsson i efternamn, få bättre ersättning för sitt arbete som postombud. År 1941 hade Agnes fått 5 kr/familj och år samt ersättning från posten på 150 kr/år.

Den 16/10 1953 finns en notering om att på grund av Agnes sjukdom fick Gerda Johansson rycka in som postombud, men då bildades en 3-manna kommitté bestående av Lundvall, Kilstam och G. Johansson. Uppdraget var att försöka få en lantbrevbärarelinje, kommittén lyckades övertyga Poststyrelsen i Stockholm och byborna fick så småningom sätta upp sina postlådor vid vägen, postadressen ändrades också till Närkes Kil. Brevbärare är då Magnus Blomgren med hustru, arbetet gick i arv.

Nu är postadressen 705 93 Örebro och vi får väl se hur länge vi har en bra postförbindelse.

Nils-G. Lundvall.